Jag har fortfarande en fast telefon, men jag använder den väldigt lite. Jag svarar oftast inte ens när det ringer. De allra flesta samtal är nämligen från mer eller mindre anonyma telefonförsäljare. Dels är jag trött på sådana och tycker att de stjäl min tid och alltid ringer när jag är upptagen, dels har jag förstått att vissa av dem har allt annat än rent mjöl i påsen.
Så varför så många företag där jag är kund envisas med att gång-på-gång-på-gång ringa till mig och inte få något svar, och inte lämna något meddelande på min telefonsvarare, är för mig en gåta. De får ingen möjlighet att sälja fler produkter till mig, och jag kanske missar något som jag egentligen skulle ha stor nytta och glädje av. Det som är alldeles säkert är i alla fall att jag som kund knappast känner mig utvald och omhändertagen, utan mer som någon som bara ska prickas av på en lista.
Så sorry, Stora Banken, jag flyttar nu över större delen av mitt engagemang hos er till den bank som hittills varit min ”andrahandsbank”. Varför? Jo, för att jag fick ett kort, trevligt och personligt mejl direkt från min tilltänkta rådgivare. Ett mejl som jag kunde läsa och ta ställning till i lugn och ro, och svara på när det passade mig. Så enkelt kan det vara.
Stora Banken hade säkert något liknande att erbjuda, och hade kanske lika trevliga och duktiga rådgivare, men det nådde liksom inte fram till mig. För kommunikation är ett samspel, och kommunikation uppstår knappast när det endast är den ena partens villkor som ska tillgodoses. ”It takes two to tango” som det heter, och med Stora Banken blev det inte mycket dansa av.
Det är inte bara budskapet i kommunikationen som är det viktiga för att nå fram. Att välja rätt kanal i rätt situation är som bekant precis lika viktigt.
Lämna ett svar